Igår var jag och tränade. Tränar inte enbart för att bränna fett, bygga muskler, öka kondition osv utan också för att jag har diabetes och har märkt att mitt blodsocker håller sig på en mycket bättre nivå om jag tränar. Det är ju så det ska vara så det känns bra!

När jag började gymma 2008 så tror jag att det var under en period när mina blodsockervärden var dåliga (eller ja dåligare än vanligt, men det kanske fortfarande var bra) och jag tänkte att träningen skulle göra att värdena gick tillbaka till det normala.

Jag hann ju träna i nästan ett år innan jag åkte till Sydafrika men träningen gjorde inte vad den skulle. Jag blev galen, för mina värden var oförändrade eller sämre än innan jag började träna och det var bara fel. Fick låna en blodsockermätare som man hade på sig dygnet runt men den visade inte vad jag gjorde för fel, om jag kunde ändra på något. Antar att det var min kropp det var fel på då för nu märker jag direkt på mitt blodsocker om jag har tränat eller inte :)

Måste ändå säga att jag nog aldrig har haft det så svårt med min diabetes för jag har alltid kunnat äta "normalt" och mina värden har ändå legat bra. Självklart har det varit massa jobb också, man har ju fått lära känna sin kropp på ett helt annat sätt. Jag var ändå rätt liten, 12 år, när jag fick diabetes och ända från början tog jag mina sprutor och stack mig i fingrarna/armarna själv. I början, om jag skulle äta godis tex, så åt jag endast ett par bitar, men jag har märkt att det inte behöver vara så strikt.

Jag brukar alltid säga till folk som frågar, att diabetes inte är en svår sjukdom, iallafall inte för mig. Men tänk vad skönt det skulle vara att vakna på morgonen och bara gå upp och äta frukost, utan att behöva sticka sig i fingret, tänka ut hur många enheter insulin man ska ta, byta nål på sprutan och sen sticka sig i magen, först. Utan insulin skulle jag dö, jag läste det någonstans och började nästan gråta för det kändes så hårt.

Till alla er som bara kan gå upp och äta frukost: ÄT MASSA FRUKOST! För mig också. Haha.