Dagens diss: En diss utdelas till någon som utmärkt sig på sådant sätt att andra fattat misstycke mot dennes agerande. Och de nominerade äääääär:

Hehe nej jag skoja bara, men dagens diss går till: Folk som skriver viktiga saker otydligt. Vi har väl alla suttit i skolan och stirrat på tavlan och inte riktigt sett vad läraren har skrivit? Mmmm, igenkänningsfaktorn är hög. Saker som skrivs på tavlan är oftast viktiga så att det ska stå så att man inte fattar någonting känns sådär lagom jobbigt. Det är inte bara lärare som får denna diss utan den går ju till alla som skiver viktiga saker otydligt. Tänker främst på läkare som ju har ett stort ansvar, och så skickar de remisser med någon anteckning på som inte går att tyda. Nej det blir en klar diss.

Dagens hiss går till: Människor som visar tacksamhet. Det är ju roligt att vara snäll men ännu bättre känns det ju om den man är snäll mot åtminstonde säger tack. I måndags var det en gammal dam här på jobbet som ville ha hjälp. Hennes remiss hade inte kommit och då kan jag inte göra så mycket eftersom att jag inte kommer in i en "patientjournal" utan remissen inskriven. Remissen skulle ta ett par dagar och patienten stod skriven på fel adress för hon hade flyttat och bara hennes son bodde kvar där. Hon ville att jag skulle se till att kallelsen kom rätt men eftersom att remissen inte var här sa jag att jag inte kunde göra så mycket, förutom att skriva en lapp men lappar, ja de kan ju försvinna hur nogrann man än är, så jag tyckte att hon skulle ringa om några dagar för att kolla hur det gick. För säkerhets skull. Då blev hon väldigt arg och lät jätteelak, men jag tror mest att hon var arg på datorer och Stockholm. Jag sa att man ju som patient har ett visst ansvar över att man får det man vill ha gjort gjort (för det tycker iallafall jag att man har, märker man att något inte händer får man ju ligga i och det gäller ju inte bara inom vården). Då blev hon ännu argare och frågade: Hur dum är du egentligen? Inte vet jag sa jag, men det får du ju bedömma själv. Alla andra verkade jätteupprörda över hur elak hon lät för hon röt lite åt några sköterskor också. Till och med chefen kom fram sen och frågade hur det gick med hon son lät så elak.

Det slutade iallafall med att jag skrev den där lappen, och då blev hon jätteglad och jag fick till och med en kram innan hon gick. Idag såg jag att remissen hade kommit och ringde upp henne. Då lät hon verkligen jättetacksam.

Egentligen tror jag inte att det var mig hon var arg på så jag tog inte åt mig alls. Ibland är det ju jättesvårt men man får ta det med en nypa salt. Hon hade ju trots allt sina bra sidor också. Alla andra här på jobbet var ju jätteupprörda, men vad vinner dem på det förutom att det är jobbigt för dem? (Och kanske alla runomkring som måste höra dem klaga..)