Herregud vad jag var nervös idag innan jag skulle hit. Det var värre eller lika illa som när jag var här första gången våren 2008 och frågade om jag kunde få jobba här. Kommer ihåg hur jag gick fram till receptionen och sa till Cattis att jag var här för att träffa chefen Birgitta. Sen fick jag gå bort till det lilla väntrummet och efter några minuter kom hon. Jag hade ju pratat med henne i telefon några gånger innan och hade såklart målat upp en bild av en elak finsk dam... Men det var hon ju inte.

Anledningarna till att jag var nervös nu var för det första för att jag inte trodde att jag skulle komma ihåg någonting. Men konstigt nog kommer jag till och med ihåg kombikakoden till närakuten. En kod på 11 siffror. 

Sen var det ju även så att jag drömde mardrömmar i Sydafrika om att jag skulle komma tillbaka hit och allt skulle vara ombyggt. Men ännu värre att alla skulle säga: Men vad blek du är! Borde inte du vara brun som har varit borta i två och en halv månad?

Men allt var så bra så. Ingenting har de byggt om på röntgen, de har bara julpyntat lite så att det ser mysigt ut. Där det fula tidningsstället brukar stå står nu en julgran med ljus, kulor, glitter och allt som hör en gran till. Och Helena sa: Vad brun du är. Sant eller falskt, spelar ingen roll. Det var bara de orden jag behövde höra. Nu klarar jag av allt! :P