Igår kollade jag i gamla fotoalbum från när jag var liten och det blir man ju alltid lite grinig av. Allt ser så enkelt ut. Tänk alla somrar som kändes som evigheter, då jag sprang runt med alla mina kompisar här i kvarteret och busade. Samtidigt blir jag ledsen för att jag inte kommer ihåg allt så bra som jag vill. När man ser alla kort kan man ju nästan inte fatta att det är en själv.

Efter att ha gått igenom alla, minst 10, fotoalbum från min barndom tog jag fram fotoalbum från när mamma var liten, när hon var i tonåren och när hon och pappa träffats. Bilder på min mormor som jag aldrig träffat, och jag blev såklart ledsen för att jag aldrig fått göra det. Bilderna från mammas tonår var alla så härliga. 70-tals modet, bara det liksom. Jag hittade även en bok där min mormor har fyllt i info om mamma ända sen hon föddes. En sån där "Vårt barn" bok eller vad det nu heter.

Efter lite grin framför fotoalbum gick jag och la mig men fastnade framför en film som hette I am Sam. Den var det faktiskt inte konstigt att man grät utav.

Emelie och jag ska ha en kväll där vi äter massa god glass och kollar igenom fotoalbum och filmer från när vi var små.