Det är när man ska sova som det är som jobbigast. Eller när man går upp från bussen och tänker att det första man ska göra är att gå bak till kaninerna och se att de har det bra, och man sen kommer på att det inte finns några att titta till.

Det är så jobbigt att veta att man har gjort sitt bästa och ändå blir det så fel. Det här är nog det värsta året jag har varit med om. Först var det Tingeling, sen Flingan och Madicken. Sen såg det så ljust ut med Baillie och Billie men de försvann de också. När vi köpte Majken och Ava tänkte jag: nu kan det inte gå fel mer. Det här kommer att bli så bra. När jag satt med Ava i famnen i måndags hade jag en sån varm och härlig känsla av kärlek i mig. Men så slutade allt så fel som det bara kan. I ena sekund liv, i andra död.

Det är som att man hittat säkerheten och står stadigt på marken, men plötlsigt rycks marken bort under en och man svävar i fara igen. Man kämpar sig tillbaka från något riktigt jobbigt, men det som jagar en ger inte upp.