Jag är en sån där person som verkligen inte klarar av att gå när det är halt ute. Jag är livrädd för att halka. Inte för att det gör så värst ont eller för att jag får men för livet, men vem vill ramla liksom. Jag tror inte att det är själva dunsen jag är rädd för, utan för själva fallet. Det är ju för fan som att åka fritt fall i några hundradelars sekunder! När jag var ca 10 år åkte jag fritt fall och grät efteråt. Delvis för att jag egentligen inte åkte för min skull utan för att alla andra skulle bli glada, men också för att det var skitläskigt! Usch vad jag svär. Jag är inte van att svära. När jag var liten bad mamma mina/mina syskons kompisar att gå hem om de sa något fult ord!

Men, idag har det varit halt. Och slaskigt. Påväg till skolan fick jag ta den lilla skogsstigen vid sidan av mördarbacken. Påväg ner till bussen hade jag som tur var Sandras arm att hålla i. Hon peppade mig även med ord som: gå normalt! och sluta springa! Det hjälpte inte att jag skrattade jättemycket, till följd av att ha ätit en snickers.

När jag skulle hem från gymmet var det slaskigare än normalt. En 10 minuter lång raksträcka med hur mycket slask som helst låg framför mig. Jag hade ingen arm att hålla i när jag skulle gå till bussen, inga peppande ord. Ni skulle se hur jag gick: skuttade fram. Ni kan ju tänka er en minihund som ska hoppa i pölar och slask. Och så byter ni ut hunden mot mig. Jag liksom trippade fram. Samtidigt skrev jag ett sms och blev omgådd av en kille som verkligen kunde det där med att gå snabbt i slask. Efter ett tag fick jag lite brått till min buss, jag gick ju så segt, så jag började springa. VARFÖR är det lättare att springa än att gå?