Min pappa hade en gång en tjej som gjorde honom lycklig. Jane hette hon och med henne var det inget som var bra... förutom att hon gjorde min pappa glad. Såklart.

Hennes syn på saker förvånade mig. Ta till exempel när hon frågade mig vad jag ville blir när jag pluggat klart och jag svarade att jag inte visste. Då rynkade hon på pannan och sa: Varför pluggar du då om du inte har något mål?! Ska man lägga ner skolan för att man inte vet vad man vill bli när man blir stor. Jag pluggar för utbildningens skull. Det gjorde henne galen.

Ett annat exempel är hennes barn som väl inte var de mest lyckade. Tonårstjejen rymde hemifrån och Jane var orolig. Såklart.

Men samtidigt kunde hon bli arg om jag och min lillebror satt hemma under helgen bara för att vi trivdes hemma och kände för att vara just hemma. Att vara ute varje kväll och supa sig full med sina kompisar, och sen kanske inte komma hem, inte ringa och berätta vart man var, låta sina föräldrar gå ovetandes, det var en del av tonårslivet. Det var så det skulle vara.

Nu läste jag en kolumn i Metro av Fridah Jönsson som handlade om att hon är livrädd för sin generation (tjejen är 92a) där 15-åringar mördar varandra 5 dagar före skolavslutningen. Jag kom genast att tänka på Jane. Jag citerar: Vi vill inte att våra föräldrar ska twittra hela dagarna. Vi vill att ni ska skjutsa hem oss, läsa våra bloggar och sitta med oss och äta... Vi åker hellre bil med er hem från festen än hittar vår bästa vän död i en skog.
Under stod "Läsarna tycker till" och vad som skrämde mig var att de verkade acceptera det här. Du kommer att förstå när du blir äldre, sa en av dem.

Jag kom att tänka på hur Jane accepterade tonåringars beteende. Jag vet att jag tänkte mycket på det när pappa och hon var tillsammans, hur farligt det är att acceptera någonting och tro att det är så det ska vara bara för att det är så flertalet är. Att jag tycker om mina föräldrar och trivs att vara hemma var fel i hennes ögon. Så ska inte en tonåring vara.

Något får mig att känna att det är så många föräldrar tänker. Visst, de är oroliga, de bryr sig om sitt barn... Samtidigt som de accepterar läget. För deras barn är bara normalt.

"Du kommer att förstå när du blir äldre" är inget bra svar. När något inte är bra ska man göra något åt det. Man kan inte bara sitta och se på. Något som jag ser som ett problem nu ska jag väl inte bara acceptera när jag blir äldre bara för att jag är... äldre.