Är det verkligen hälsosamt att springa?

Nej inte om man som mörkrädd springer när det är mörkt ute, blir mitt svar. Igår var jag jättesugen på att springa men jag jobbade ju igår så det gick inte. Därför tänkte jag att jag skulle ge mig ut idag, men det spöregnade ju så jag kom inte ut förrän sent... senare än jag tänkt.

Klockan var inte ens 20:30 men såhär sent på sommaren börjar det ju skymma vid den tiden redan. Så fort jag sprang in i skogen kände jag att det inte alls var en bra idé :P Men inte kan man ge upp så lätt?

Skogen är ganska tät där jag springer så det kommer inte in mycket ljus. Mina nerver är på helspänn när det är mörkt och jag börjar lida av vanföreställningar.

Jag ser livet passera revy framför mina ögon och jag ser också en snabbgenomgång av alla skräckfilmer jag sett i mitt 19 åriga liv.

Jag tänker: Spring snabbare Jenny, snabbare vafan?! Snart hoppar det väl fram en man med kniv ut på stigen. Titta höger, titta vänster. Oh ingen knivman vad jag ser. SKÖNT! Men bakom mig då? Titta bak. Nej ingen som förföljer mig. Shit tänk om jag ser ett lik ligga vid sidan av stigen. Kanske bäst att inte titta höger vänster. Varför utsätter jag mig för det här?! Snabbare Jenny!

Under en period för några år sedan tänkte jag ofta på vad det värsta som kunde hända mig var, vad jag skulle bli mest rädd av. Och tro det eller ej men det var att jag var ute i skogen och gick, det var mörkt och jag tappade bort mig, snubblade över ett lik som kommit en bit i ruttningsprocessen. Eftersom att jag inte hittade hem och var panikslagen (när jag är riktigt rädd brukar jag lägga mig ner, skrika och blunda och hoppas på bättre tider) fick jag sitta kvar där.

4130 steg, 3,5 km. Jag klarade mig levande!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0