Torsdagar innebär gym för min och Sandras del. Idag började vi med lite styrka. Eller ja det var meningen att det skulle bli lite, men det slutade med att det blev mer är vanligt. Sen stod vi på crosstrainern i 40 min. Två timmar var vi där.

När vi stod och stretchade så föreslog Sandra att jag ju kunde testa att gå hem idag. Jag tvekade väl lite eftersom att jag bara cyklat den där vägen en gång, och då åt andra hållet och ganska snabbt. Men det kändes ju ändå som en ganska bra idé att testa att gå en gång så att jag lärde mig vägen.

Så jag började gå hem runt 16:45. Var tvungen att ringa Celine för att fråga om vart jag skulle gå.

Den där vägen är i alla fall väldigt mysig, för mitt inne i skogen ligger Storkällans kyrkogård. Den är jättevacker. Mitt inne i skogen, alldeles lugnt, fåglarna kvittrar, solen lyser rakt ner på de öppna ytor där gravstenar står placerade. Jag tycker att gravplatser är ganska häftiga. Kan inte riktigt förstå att det ligger döda människor i marken. Att det liksom ligger en kropp där nere, som för ett tag sedan såg ut som han på fotot. Fotot som familjemedlemmar har satt upp på gravstenen. När det fotot togs var han en vanlig människa, nu är han bara en kropp som ligger där nere. Jag fattar liksom inte :P Usch vad blond jag låter.

Hur mysiga kyrkogårdar än må vara så är det ändå sorgligt att se vissa gravar, som ibland inte ens är mer än ett par år gamla, stå där övergivna med en skylt som säger "grav vanvårdad".

Kyrkogårdar är nog det lugnaste som finns. De är vackra och underliga. Sorgliga. Men går man runt fylls man även av glädje då man ser en grav där en make och maka ligger begravda. De kanske till och med älskade varandra så mycket att det bara skiljer några månader mellan dödsdagarna. Eller en grav som fylls av vackra blommor. En liten nallebjörn står brevid graven och vaktar, och små brev ligger där och säger att personen är saknad.

Jag hittade hem till slut. Nu ska jag in och duscha :)