Att gå på de där läkarbesöken var ångest för mig. Det värsta var när jag skulle väga mig. Jag hade väldiga komplex över det förut så det var hemskt att behöva gå till sjukhuset och väga sig. Och jag kände aldrig att jag fick ut något av besöken. Sköterskorna på Sös ungdomsmottagning var hur gulliga som helst, och min läkare tyckte jag också om, men det kändes som att jag gick dit och gick hem utan någonting. Besöken gav mig liksom ingenting, även om alla var så gulliga och kände igen en varje gång jag kom.

Nu har jag börjat uppskatta sjukhusbesöken mer. För några år sedan hade jag en riktigt jobbig period där mina värden av någon anledning låg väldigt högt och då kände jag att läkarbesöken gjorde skillnad. Jag har även bytt till vuxenmottagningen nu sen ett tag tillbaka och där får jag verkligen ut något av mina besök. Jag sköter min diabetes rätt så bra och känner att jag klarar mig men ibland kan små förändringar göra jättemycket. Sen jag började där har jag fått hjälp och gjort många små förändringar, som har gjort jättemycket för mina värden. De har verkligen sett mina problem där. Förut accepterade jag att mina värden alltid låg högt på kvällen men nu så jobbar jag alltid för att blodsockret inte ska gå för högt. När jag var på mottagningen förra onsdagen så låg mitt värde bättre än det någonsin gjort tror jag. Det låg under 6, närmare bestämt 5,9 %, och det trodde jag inte var möjligt.

Det är små förändringar som att jag alltid tar Lantus (långtidsverkande) samma tid och även mycket tidigare än vad jag gjorde förut. Jag försöker äta middag tidigare för att få bättre avstånd mellan måltiderna. Vara mer regelbunden med måltider och äta 2 mellanmål/dag med insulin till. Sen så har jag lärt mig att träning är som en medicin. Det är ibland jobbigt, att känna sig tvungen att träna bara för att kunna hålla diabetesen under kontroll, men att sen dagarna efter träning känna att livet är enklare gör stor skillnad.