Idag var jag hos läkaren, och det här inlägget kommer troligen låta väldigt negativt. Men det är ingen fara.

Jag förstår bara inte hur mina värden, som alltid varit jättebra trots alla tonårshormoner, utan att jag behövt anstränga mig särskillt mycket, nu ska vara så höga som de aldrig varit förut. Nu när jag anstränger mig mer än någonsin. Nu när jag tränar och verkligen tänker på vad jag äter osv.

Jag blir så besviken på mig själv. Jag hatar att ha diabetes. Det måste vara så skönt att vara frisk och inte behöva tänka så överdrivet mycket.

När jag gick därifrån och satte mig i bilen började jag gråta. Ja jag är lite mesig. Men nu har jag försökt så många månader utan framgång, och trots det går inte mitt blodsocker ner, vilket gör att jag måste ta mer insulin som gör att jag går upp i vikt.

Ibland funderar jag seriöst på att sluta äta. Bara dricka vatten. Men det kommer inte hända.