Och helt plötsligt blev jobbet för stressigt för att sitta på facebook...

Paulie räckte en telefon till mig och sa: Du kan nog det här Jenny. Jag bara: Jaha :S Paulie: Det är Anton. Det hela handlade om att Lotta (vår chef) hade strulat till det med vilka som skulle jobba. Anton trodde att han skulle jobba men det skulle tydligen vara Moa. Men det visste inte vi så jag skulle ringa upp Anton när Carina ringt Moa. Det fixade sig till slut efter att vi ringt massa samtal.

När jag står i receptionen kommer en gynekolog och säger: Hej! Jag har inte skrivit en remiss till röntgen på hundra år! Kan du hjälpa mig? Så räcker hon över en handskriven remiss (som jag såklart inte kunde läsa eftersom att handstilen var som en lärares=oläsbar) och frågar: räcker det här för att ni ska göra ultraljud? Ja alltså om det är akutmärkt så ska det gå, men vi måste höra med läkaren först, svarar jag. Moa och gynekologen springer iväg till Karl-Johan (läkaren) för att höra med honom. När det var klart fortsatte jag med mitt, och efter någon minut kommer gynekologen springandes: Jag hämtar min patient nu! Sen kommer hon tillbaka med patienten, en kvinna som hon pratar spanska med, och ger mig remissen med en post-it lapp på. Ska hon tillbaka till dig sen? frågar jag. Nej. Eller du kan ringa mig när det är klart, säger hon och rusar iväg.

Jaha tänkte jag, då får jag väl springa bort till ultraljudsrummet och fixa där då. Så jag gjorde det och sen gick jag till Karl-Johan och sa att ultraljudspatienten var upplagd. Pratar hon engelska, eller är det bara spanska? Det är bara spanska, svarar han mig. Shit tänker jag... spanska. Ska jag prata spanska?! Hur f*n säger man: kom med mig till ultraljudsrummet? Sitt ner här och vänta på doktorn? Precis innan jag ska gå säger Karl-Johan: Och hon gynekologen ville att du skulle ringa så att hon kunde vara med på undersökningen.

Så jag sprang bort mot receptionen för att hämta patienten, panikslagen över att jag skulle behöva prata spanska. Gick in i tidsbokningen där Moa och Annika satt och frågade: Kan någon av er prata spanska? Moa tittar på mig: Ja lite, eller jag läste ju på gymnasiet. Ska vi hjälpas åt att ta in henne till rummet? frågar jag varpå vi kommer överens om att ja, vi ska hjälpas åt med våra spanskakunskaper. Då kommer Karl-Johan springandes. Vart är patienten? Visst ja, jag sa ju att jag skulle lägga upp henne. Moa och jag behövde hämta lite mod först till att prata spanska med henne. Jaja, vi gick ut till spanjorskan iallafall och jag frågade: No hablas inglés? Och hon bara: Nej (besvikelse från min sida)

I receptionen står en tjej och väntar på sin tur så jag säger att jag bara ska hjälpa henne först. Då ser jag gynekologtantens tel-nummer på bordet och tänker: f*n jag skulle ju ringa henne. Så jag ringer snabbt till henne och tar sen emot tjejen. Självklart blev det krångel där också för kassan skrev bara ut två kvitton istället för tre. Så jag fick ringa till supporten och samtidigt kommer en svensk man som har med sig sin asiatiska flickvän. Jag står med luren och supporten i örat samtidigt som jag ska skiva in ett reservpersonnummer. Och på det finns såklart ingen remiss för den hade vårdcentralen glömt att skicka... Support i örat och ingen aning om hur jag ska göra med en remiss som inte finns så tänker jag: Gud vad jag känner igen mannen och asiaten. Efter några sekunder av intensivt tänkande kommer jag på att jag såg dem på bussen hem från stan en gång i våras. Det kanske var första gången de träffades kommer jag ihåg att jag tänkte då. De har pratat på internet och nu betalar han hennes biljett hit till Sverige. Han hade blommor till henne och de satt där och försökte prata med varandra, ingen var speciellt bra på engelska.

Ja det blev lite stressigt där ett tag :P