Frågan: Hur svårt kan det egentligen vara att gå upp när man borde? ställer jag mig väldigt ofta. Får dock inget bra svar från mig själv, men jag brukar tänka på kvällen innan jag lägger mig att när klockan ringer morgonen därpå så ska jag gå upp ganska snabbt. För hur svårt kan det vara? Inte alls svårt.
Men fel svar Jenny. För varje morgon ligger jag där, och klarar inte att gå upp. Klockan ringer och ringer men jag ligger kvar och tänker: En liten stund till... en liten stund till. Okej nu måste jag gå upp MEN BARA EN LITEN STUND TILL.

Som att två klockor skulle hjälpa. Min första klocka ringer 05:20 och ringer var 5e minut i 25 minuter. Den slutar alltså ringa 45. Sen är jag så smart att jag har en till klocka som ringer 05:48. Det är den tiden som jag borde gå upp för att inte behöva stressa :P

Idag ringde den klockan 05:48, och jag var fullt medveten om att den andra klockan hade slutat ringa. Men vet ni vad jag gör?! Jag tänker: Nej men jag kan ju blunda lite till. Vaknar SÄKERT av mig själv.

Visst jag vaknade av mig själv, klockan 06:15. Då borde jag redan ha duschat och strax vara klar med frukosten. Men inte idag inte. Nej nej.

Det är konstigt hur pigg man blir när man inser att man har bråttom (finns det inget piller man kan äta när man vaknar så att den sortens pigghet kommer då). Jag bokstavligen rusade in i dushen, struntade i att äta frukost... kul att man prioriterar att sminka sig framför att äta förresten.

Jag hann till bussen, och på bussen åt jag en banan och drack en energidryck. Jag tycker inte om energidrycker tror jag. Det smakar liksom energi :/