Idag har varit den sämsta dagen på länge. Mitt huvud har varit helt borta, jag har knappt kunnat prata... jag orkar verkligen ingenting.
Dagen började dåligt med att mitt jävla blodsocker var högt och jag mådde illa. Tur att jag ska till läkaren snart för nu är jag trött på min diabetes. När den fungerar bra märker jag knappt av den men nu fungerar den inte. Det spelar ingen roll vad jag gör! Ibland blir jag så arg att jag nästan bara vill dö så att jag slipper tänka, så att jag slipper göra allt vad jag kan utan att det blir bättre. Jag sticker mig i fingrarna så ofta att mina fingertoppar håller på att bli ärriga.
Jag har väckarklockan ställd på 3 på natten ibland bara för att kunna kolla mitt blodsocker. Det är det enda som verkar göra att blodsockret ligger på en bra nivå när jag vaknar på morgonen. Men orkar jag vakna 3 på natten varje natt? NEJ!

Den 10e mars ska jag till sös och då kommer min läkare bli förvånad över hur mycket bättre jag sköter min diabetes nu. Och han tyckte att jag skötte den perfekt förut. Nu har jag börjat träna, jag äter bättre och jag sticker mig i fingrarna över 5 ggr/dag, och ändå är mitt blodsocker högre än vad det nånsin varit!

Ibland får man vara arg...
Diabetes brukar ses som en förhållandevis lätt sjukdom där man kan leva som alla andra, om än inte bättre. Det är inte alls sant! Även om jag kanske inte har tyckt att min sjukdom varit så jobbig tills nu så var jag aldrig glad över att få den. Jag har nog aldrig varit så ledsen som den dagen då jag fick diabetes, den 9 mars 2003.