Envisa unge

Jag är envis och har alltid varit.

Efter en dag hos farmor och farfar har jag ju fått höra en massa berättelser om när jag var liten :) Det är underbart att vara där, minns så mkt från min barndom. Var ju med dem väldigt mycket då, sov över där nästan varje helg. Sen så har jag varit på en massa resor med dem också. Den första var till Kreta och jag var bara 5 år.

Där hände det ju en massa saker som jag också kommer ihåg väldigt bra. Och när jag hör farmor berätta så känner jag igen mig så bra i mig själv. Det är ju ungefär så som jag är nu :P Allt är liksom så JAG.

Vi går igenom det där fotoalbumet som är fyllt med foton från resan...
Jag ville absolut inte vara med i miniklubben, absolut inte! Vi gick dit flera gånger men jag ångrade mig alltid och då var det bara att gå till stranden. Till slut bestämde jag mig dock för att ge det ett försök, men farmor hon skulle sitta där utanför hela tiden jag var där. Jag sprang fram och kollade så att hon var kvar var 5e min. En dag skulle miniklubben träna till en kabaré, då skulle jag inte vara där bestämde jag, för jag skulle inte uppträda på en kabaré. Slutade med att jag var med på kabarén veckan efter istället :P
Eller ta det där med gympan på morgonen. Farmor ville ha med mig dit ner men nej nej, jag skulle bara stå och titta från vår balkong. Men... en dag fick farmor ner mig. Fast... när jag inte ville gympa längre sa jag att jag hade ont i benet! HAHA, det där kör jag ju med fortfarande :D
Jag fick alltid hemlängtan när jag ringde hem, då kunde jag vara ledsen i timmar. Och jag var också riktigt arg på farmor och farfar som tagit med mig till ett ställe som jag inte kunde ta mig hem ifrån. Självklart blev jag glad efter ett tag :) Det roliga med detta är att jag sedan inte ville gå av planet när vi var hemma i Sverige igen. Efter 2 veckor på Kreta, efter att ha haft en hemlängtan som bara en 5åring kan ha, så vägrade jag i princip att gå av planet.

Jag fick ett kort av farmor idag. På kortet är jag bara 13 dagar gammal, det är taget på farmors födelsedag den 12/8-1990. Tänk så liten man var! Men jag hade väldigt mkt hår för min ringa ålder, och det var mörkt också :) På det där kortet ger jag farmor en granskande blick. Den där blicken pratar farmor alltid om :)

4 generationer. Gammelfarmor, farmor, mamma och jag.




Haha :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0