Äntligen lov :) Fast det har gått riktigt snabbt sedan skolan började, och ändå känns det som så länge sedan. Hur funkar det?

När jag kom hem vilade jag ett tag och runt 15.45 gav jag mig ut och sprang i skogen. Nu tog det bara 8:18 att komma till blomstershopen! Känslan när man är framme och har sprungit ca 8 min, är så hemsk. Jag hör min kropp prata med hjärnan och säga: Aldrig mera springa. Hur ska jag orka mig hem nu?
Så sätter man sig och vilar på en bänk vid äventyrsbanan, och efter ett tag är de där tankarna borta. Då kommer man inte ihåg varför man tänka som man gjorde ett antal minuter tidigare. Det är mystiskt. Är det kanske så att endorfinerna rycker in och får en på gott humör?

Jag ska guida er lite i mitt springande, för idag var det lite kul.
På vägen till blomstershopen möter jag en cyklande kille, samma som igår. Han borde ju tänka att jag springer varje dag då han har sett mig två dagar i rad nu (i samma kläder, så han vet att det är samma pers). Det är i alla fall så som jag tänker när jag ser någon springa. Att de har sprungit i hela sitt långa liv.
Det var en grupp människor som hängde uppe i äventyrsbanan. Jag misstänker att de var kontorsnissar från stan. En av dem var väldigt högljudd medan de andra mest skrattade åt dennes höga stämma. " OJ vare gliiider" sade han, med en väldigt tydlig stockholmsdialek. Uttalar e på ett väldigt underligt sätt.
Sedan såg jag det som var mest konstigt, vilket var två asiater som plockade svamp eller bär. De satt precis vid vägen där alla går förbi, och ändå hade de 2 halvfyllda kassar med något i. Jag fick genast i tankarna, samtidigt som jag såg dem, att de säkert hade rest ända från kina för att komma hit o plocka svamp. Och vad kineser kan plocka skogsmat!