När jag kom hem från bion ställde jag mig framför spegeln i badrummet. Då fick jag en extrem hårkris. Sånna får jag när jag inte har klippt håret på ett tag. Senast var den 28 september och då blev jag inte så nöjd. Hade ju klippt mig där 2 gånger innan och då hade det blivit bra. Men just den här gången så var min klippare inte i sin bästa form, hon skulle nämligen flytta neråt landet och gifta sig med någon man inom en ganska snar framtid. Dessutom var det hennes sista dag på jobbet. Detta resulterade i ett alldelles för kort hår med för lite uppklippning och en bit av luggen (kanske 10 hårstrån) råkade hon klippa jättekort (4 cm!). Kanske låg det någon tanke bakom...eller så gjorde det inte det.

Nu har mitt hår växt ganska bra men det är inte ett dugg uppklippt som sagt. De får mig smått illamående. Locktången fick även topparna att kännas jätteslitna. När jag stod framför spegeln såg mitt hår råttfärgat och oglansigt ut. Uppe vid benan hade vissa hårtrån gått av och stod liksom upp. Herrejissanes.

Jag ringde desperat hem till mamma men när hon inte svarade provade jag på hennes jobbtelefon. Eftersom hon är chef sitter hon i ett eget rum på Sös, så jag antog att det var hon som svarade när jag hörde någon säga: rögnskiranjnd. Jag utbrister: VA!? Sedan, efter några sekunder av panik säger människan: vem är det? Då la jag på. Det var visst inte mamma. Då ringde jag till hennes mobil istället och fick reda på att hon lånat ut jobbtelefonen till en undersköterska medan hon själv var på en kurs. Men slutpratat om hur korkad jag är. Vi, eller jag, fortsatte på klagandes om mitt hår. Det är tort, slitet, behöver klippas och färgas.

Nästa vecka ska jag klippa mig och för stunden har jag kletat in håret med olivolja. Det sitter en 5-liters plastpåse runt allt gegg.

So long!