När saker inte fungerar, såsom camera och mobil, så har jag en tendens att slänga det i väggen eller golvet. För då blir ju allting så mycket bättre! Det finns dock en plan bakom mitt kastande, att det ska gå tillräckligt mycket sönder för att mina föräldrar ska förstå att jag måste ha något nytt.

Förr hade jag en kamera som laddade ur batterierna på en gång. Det var också omöjligt att ta kort när det började bli mörkt. BÖRJADE bli mörkt alltså. Så fort solen började gå ner blev bilderna suddiga. Jag genomled 9ans bal med en kamera som tog suddiga kort. Pappa trodde att det bara skulle gå att lämna in den på lagning eller lusläsa genom instruktionsboken. Jo visst.

Okej, nu låter jag väldigt bortskämd men så är det inte. Det är bara mina föräldrar som vägrar tror på att det är jag som har rätt när det gäller mina saker.

Anledningen till att jag sitter och skriver om detta är att jag sedan i somras har haft en mobil som vägrar fungera. Msn funkar lite då och då, eller som idag att det funkar att prata med en person medan den andra inte verkar gillas av mobilen. Lämnade in telefonen på lagning i en butik i Farsta. Bemötandet var jättebra, "Nokia E65 ja...ja det brukar ju vara sånna problem med den här mobilen". Nu har dock problemet med att en ruta kommer upp hela tiden försvunnit, men det är långt ifrån bra.

Jag visste att jag inte skulle ha valt en Nokia mobil. Jag tycker inte om Finland.

Även om jag är en smutta sugen på att slänga den här mobilen i huvudet på självaste Nokia chefen så gör jag det inte eftersom denna telefon var rätt så dyr. Den innehåller ju en massa grejer som jag inte förstår mig på. Den är för komplicerad för lilla mig.